Isabelle C

Fonky Fresh ft. Kewd - Välkomnar ljuset

När jag lyssnar på den här låten i bakgrunden får mig att tänka på allt som har hänt. Sedan dagen jag kunde stå på mina egna ben tills nu. När jag var yngre, var hos en dagmamma och livet lekte - då var jag som lyckligast. Mina kompisar därifrån var väldigt.. snälla. Jag har inte träffat dem sen dess, men jag vill så gärna träffa dem igen. Främst vill jag också träffa mina dagföräldrar - Helki och Paavo. Deras finlandsvenska dialekt lät som musik i mina öron. Jag minns när Paavo lekte med mig och mina andra kompisar - och Helki som tyckte så himla mycket om mig och min bror. Jag skulle kunna göra allt jag kan för att kunna träffa dem igen. Jag kommer alltid minnas dem. Dem är en del i familjen, trots att vi inte träffas längre. Dom betyder fortfarande sjukt mycket för mig - jag är stolt över att jag fick lära känna dem. Jag kom senare in på ett dagis, det var därifrån jag började bli envis. Jag bråkade väldigt mycket och det kändes inte alls likadant som det kändes hos mina dagföräldrar. Allting förändrades. Från den lyckliga till den.. bråkiga och envisa. Varenda dag startade jag ett litet bråk. Jag grät varje dag - men jag kan fortfarande inte på varför jag var bråkig. Jag ville antagligen ha uppmärksamhet och min vilja igenom. Jag ville vara lika värd som dem andra på dagiset. På lågstadiet var jag likadan. Bråkig. Hade nog inte släppt det. På mellanstadiet var jag nog som olyckligast. Mellanstadiet är den jobbigaste i skolan. Det är oftast då man blir mobbad för första gången - det var iallafall jag. Åh, jag minns mycket väl när mer än halva klassen jagade runt mig i skolan, hotade mig osv. Iochförsig, jag hotade två av mina klasskompisar med kniv - men jag var så jäkla förbannad. Men i sjätte klass fick jag äntligen nya klasskamrater och jag började bli lycklig igen. Allting kändes bra iallafall. Nu: I sjunde klass, vad ska jag säga ? Jag kan inte säga att jag är lycklig, då skulle jag ljuga. Jag är besviken på min mamma, för jävla besviken. Ibland så bara sjunker jag i gråt. Jag gråter inte för mina misstag jag har gjort henne, det är hon som har gjort misstag. Hon har sårat mig, djupt som fan. Jag trodde att jag kunde.. lita på henne. Jag trodde att hon var en bra förebild som fick mig att säga: Hon är min mamma. Jag känner inte igen henne längre. Min bror har äntligen fått en lägenhet, då är det klart iallafall. Men det får mig inte att sluta ogilla min mamma. Jag är inte bara olycklig för det, jag är rädd. Rädd för något jag inte vill nämna i bloggen. Och den här rädslan får mig att.. sjunka. Sjunka lågt som en sten på havsbotten. Jag börjar gråta inombords så fort jag ser när det här händer. Jag orkar inte ens skriva om det - så jag lämnar den här obetydliga texten till er.