Isabelle C

Jag kan inte bestämma mig. Jag vill inte vara kär,
men samtidigt kan jag inte kontrollera mina känslor.

"I know that I should turn off the radio. But it's the only place I hear your voice anymore"


(dålig kvalité och gammal bild)

Låten säger precis allting. The love is gone.

Nu orkar jag inte med frågor utan svar - istället går jag vidare och håller huvudet högt.

There's nothing left to proof. No use to deny this simple truth.
Can't find the reason to keep holding on, now that the love is gone.

- Låten säger alltihop. Jag vill inte störa dig längre

Jag hoppas att jag inte är den enda som har sett vårtecknen. Snön smälter och det är plusgrader. Underbart, säger jag bara! Det har varit soligt, enda sedan jag kom hem från Hassela - det menas att det är soligt än idag. Jag kände mig ganska sprallig idag pga. vädret. På mobilen lyssnade jag på bl.a Jay Sean ft. Lil wayne - Down och Jason Mraz - I'm Yours, några av de låtar jag lyssnade på i somras. Jag blev ganska galen medan jag lyssnade på de låtarna. De väcker en massa minnen från sommaren, särskilt på alla stränder jag hade varit på, utflykter, när faster och min kusin hälsade på från Irland, alla gånger vi grillade och när vi åt på våran favoritresturang som brann ner i september. När man var i parken och spelade antingen brännboll eller kubb. Jag får rysningar längs ryggraden, bara jag tänker på det! 

Sommaren är den bästa årstiden för mig. Då har man sommarlov i fyra månader och man kan bara chilla galet. Man har all tid på sig att göra det man vill. Solen steker varje dag och när det regnar är det inte fruktansvärt kallt som det brukar vara på hösten. Vattnet glittrar, luften fylls med doft av blommor och gräs. Allting är så vackert och underbart! Livet leker på sommaren - på sommaren är man som lyckligast. Jag kan knappt vänta till att snön kommer smälta och den ljusgråa asfalten kommer dyka upp. 
The Voice-festivalen 15 augusti med Jannie. Dagen man aldrig glömmer!

Fonky Fresh ft. Kewd - Välkomnar ljuset

När jag lyssnar på den här låten i bakgrunden får mig att tänka på allt som har hänt. Sedan dagen jag kunde stå på mina egna ben tills nu. När jag var yngre, var hos en dagmamma och livet lekte - då var jag som lyckligast. Mina kompisar därifrån var väldigt.. snälla. Jag har inte träffat dem sen dess, men jag vill så gärna träffa dem igen. Främst vill jag också träffa mina dagföräldrar - Helki och Paavo. Deras finlandsvenska dialekt lät som musik i mina öron. Jag minns när Paavo lekte med mig och mina andra kompisar - och Helki som tyckte så himla mycket om mig och min bror. Jag skulle kunna göra allt jag kan för att kunna träffa dem igen. Jag kommer alltid minnas dem. Dem är en del i familjen, trots att vi inte träffas längre. Dom betyder fortfarande sjukt mycket för mig - jag är stolt över att jag fick lära känna dem. Jag kom senare in på ett dagis, det var därifrån jag började bli envis. Jag bråkade väldigt mycket och det kändes inte alls likadant som det kändes hos mina dagföräldrar. Allting förändrades. Från den lyckliga till den.. bråkiga och envisa. Varenda dag startade jag ett litet bråk. Jag grät varje dag - men jag kan fortfarande inte på varför jag var bråkig. Jag ville antagligen ha uppmärksamhet och min vilja igenom. Jag ville vara lika värd som dem andra på dagiset. På lågstadiet var jag likadan. Bråkig. Hade nog inte släppt det. På mellanstadiet var jag nog som olyckligast. Mellanstadiet är den jobbigaste i skolan. Det är oftast då man blir mobbad för första gången - det var iallafall jag. Åh, jag minns mycket väl när mer än halva klassen jagade runt mig i skolan, hotade mig osv. Iochförsig, jag hotade två av mina klasskompisar med kniv - men jag var så jäkla förbannad. Men i sjätte klass fick jag äntligen nya klasskamrater och jag började bli lycklig igen. Allting kändes bra iallafall. Nu: I sjunde klass, vad ska jag säga ? Jag kan inte säga att jag är lycklig, då skulle jag ljuga. Jag är besviken på min mamma, för jävla besviken. Ibland så bara sjunker jag i gråt. Jag gråter inte för mina misstag jag har gjort henne, det är hon som har gjort misstag. Hon har sårat mig, djupt som fan. Jag trodde att jag kunde.. lita på henne. Jag trodde att hon var en bra förebild som fick mig att säga: Hon är min mamma. Jag känner inte igen henne längre. Min bror har äntligen fått en lägenhet, då är det klart iallafall. Men det får mig inte att sluta ogilla min mamma. Jag är inte bara olycklig för det, jag är rädd. Rädd för något jag inte vill nämna i bloggen. Och den här rädslan får mig att.. sjunka. Sjunka lågt som en sten på havsbotten. Jag börjar gråta inombords så fort jag ser när det här händer. Jag orkar inte ens skriva om det - så jag lämnar den här obetydliga texten till er.

Nick Lachey - What's left of me

Jag känner mig så irriterad. Irriterad på kärleken. Varför den ska vara så svår. Jag känner mig ganska sviken av den. Jag har varit kär gång på gång, men det har varit kortvariga perioder. Men denna gång - det går inte att sätta ord. Jag vill ge upp med kärleken för gott. Jag bara.. orkar inte. Jag pallar inte med trycket. Kärlek är som en vägg som står i vägen och man måste pusha för att få det man vill ha. Men jag orkar inte pusha mer. There's no meaning with it. Många säger att hat är den hemskaste känslan. Men jag säger såhär: Kärlek är den värsta för mig. Man måste chansa hela tiden, och man kan lätt bli sårad, eller bli överlycklig. "Jag är fortfarande ung, och jag har många år framför mig", jovisst.. det har jag ju. Men hur jäkla kul är det att få höra av mina kompisar om deras pojkvänner, höra hur lyckliga dem är tillsammans osv. osv. ? Så irriterad jag blir. Jag hatar kärleken.

Kärleken är svår - det har jag märkt. Det ser inbjudande ut, men när man väl har kommit in i det, är fast där.. förevigt. Man är beroende av den personen man tycker om men ändå kan man inte ta steget före. Man låter bara känslorna gå vidare och gömma dem för personen - så är det för mig. Mina ögon är riktade mot honom och så fort han ser på mig, hjärtat slår ett dubbelslag och ögonen ändrar riktning. Smilbanden for upp och allting känns så bra. Men - nästa sekund ser jag honom igen med några andra, tjejer, killar.. några andra helt enkelt. Och den sekunden blev jag sur, svartsjuk.. avundsjuk på alla möjliga sätt. Jag vill ha honom så mycket, men jag vettefan hur jag ska göra. Jag har inte förtroendet på mig själv - eller jo, det har jag ju. Men inte det där modet, våga. Och det här får mig att sjunka. Hjärtat gör ont och jag blir rädd - rädd över att någon annan får honom innan mig. Hans namn finns överallt. I tankarna for det bara hans namn.. runt och runt, sveper, viskar.. Ja, ni förstår ju. Jag fattar inte varför jag sitter här och förklarar.. men det här har någon mening. Kärleken är inte alltid lätt. Det finns motgångar, väldigt många. Kärlek är inte bara en känsla, den känslan har flera olika känslor i sig. Rädsla, lycka, mod, sorg.. kärlek är bara nyckelord för dessa känslor.

Jag älskar honom, jag vill ha honom, ge mig honom.

Låten beskriver. Jag älskar dig..

"My heart cries out to you
You must forgive me
I've been dancing in the dark, been searching for a spark
A fire still burning

I believe we'll make it through if you just stand by me
We can weather any storm, and keep each other warm
As long as there's love"

- Jag älskar dig, men jag vågar inte erkänna det..

A Fine Frenzy - Near to you

Pappa, jag älskar dig. Låten påminner mig om dig hur du alltid har sagt till mig att tro på sig själv och att aldrig ge upp. Om du inte skulle ha hjälpt mig så mycket som du har gjort skulle jag inte finnas. Du är den allra första jag går till ifall jag behöver någon. Du är den bästa pappan man kan ha och jag är stolt över dig. Stolt över att du orkar med allting. Familjen Carlsson (du, jag, Rasmus och Tommy), en flicka, två pojkar, en perfekt farsa. Vad mer ska man ha sagt ? Du är bäst!


(taget med mobilkamera.)

Var inne på Kenzas blogg och skrollade ner litegrann. Hon hade tydligen skänkt några tusenlappar till dem på Haiti. Gud, vilken underbar person. Så jag gick in på Rädda Barnens hemsida och bestämde mig för att skänka en tia från mobilen. Har inte mycket pengar på mobilen så att jag kan skänka fler, men alla kan göra någonting. En tia kan hjälpa, bara man gör någonting. Folk på Haiti har ingenstans att bo, inte ätit på flera dagar, inget skydd.. paradisstaden är förstörd. Så skänk en tia, en femtiolapp, hundra.. det är värt det. Varenda krona är värd det!

När jag skickade smset kände jag att jag gjorde något gott. Och det kommer allihopa känna, det lovar jag. Så skänk en gåva till Haiti nu. Tveka inte! Klicka här!

Jag tackar Isa för kommentaren hon gav mig, när jag förklarade hur sämst jag har mått. Du är min musikaliska och den svenska Taylor Swift. Du är underbarast! ;)

Just det - gah, jag känner att jag tappar kontakten med tjejerna igen. Isa, Alicia, Amanda, Julia D och Tove - jag finns fortfarande här. Jag vill inte att ni ska glömma bort mig. Jag kommer inte att glömma er. "Dansgrupp" forever, right ? I swear it all over again. I love you, guys!

- Nu ska jag strax sova, säger vi. Natti Natti. Men glöm inte mig, tjejer. Ich liebe alle dich ;)

Lifehouse - Everything


Den låten påminner mig om morsan. Nu är jag jävligt ledsen, mamma.. men nu måste jag släppa ut det här. Jag måste kunna lätta på saker och ting, och det kan jag inte om jag har detta kvar i hjärtat. Men - den låten påminner mig om hur jobbigt jag har haft det. Det finns så himla många låtar som dem hemska minnerna att vakna till liv igen och jag kan inte hålla tårarna. Klumpen blir fastlimmad i halsen och hjärtat gör ont. Speciellt den här låten får mig att minnas när mamma och pappa bodde tillsammans. De bråkade och jag minns hur jäkla ledsen jag var. Men jag ångrar inte att de skiljdes, om de inte gjorde det - skulle jag inte vara den jag är idag. Anyway.. jag minns när dem skulle bestämma vilka barn som skulle bo hos vem (Tommy, jag och Rasmus). Jag minns hur mamma och pappa drog mig i armarna, men de beslutade sig för att jag och Rasmus skulle bo hos pappa. Låten får mig också att minnas nutiden. Sedan problemen sköljde över mamma och Tommy, så har jag varit så deprimerad. Jag har känt så mycket sorg för Tommy, konstigt nog inte för mamma. Men hon säger ju att allting är okej. Hon bor hos pojkvännen och Tommy hos sin kompis. När ska Tommy få sin lägenhet om han inte har pengarna ? Allting är inte okej. Ingenting är okej längre. Det bästa är att - jag vill bara vara med pappa. Jag vill bo hos honom hela tiden och vara vid hans sida. Jag vill inte åka ner till henne. Jag vet inte varför men det känns som om det vore en dålig idé. Jag vill vara här, här jag trivs bäst. Här jag är som lyckligast. Här jag har mina vänner. Jag tvekar starkt på att åka till henne.

Jag hatar när dessa minnen dyker upp. De kommer alltid vara bakom ryggen på mig och jag kommer alltid bära på dem. Och ibland kan jag bara bryta ihop. Det började sedan dagis, årskurs 3 var jag tvungen att gå till en kurator för att snacka om morsan och allting som hade skett, men det hjälpte inte. Under skolgången blev jag fortfarande lika retad. "They liked to hear my scream. Scream of pain", ungefär så kändes det. Årskurs 4 var jag nog som olyckligast. De fortsatte reta mig - allt mycket mer. Jag tror att det var då jag hotade med kniv och hela klassen blev rädd för mig. När jag märkte det rymde jag från skolan. Skolan var helvetes plats för mig. Jag kände att man var tvungen att gå upp på morgonen för att möta döden. Och det som är så lågt - är att några gånger i månaden brukar några säga "Kommer du ihåg när du hotade med kniven ?", yeah right.. som om det läker mitt hjärta bättre. Man förstår väl själv att man inte ska ta upp om en sådan dålig sak. De verkade inte förstå heller hur jäkla sårad jag var. Jag var hatad och sårad på den tiden. Jag uppskattar mina vänner som fan att de orkar stå ut med mig. Jag vet att jag kanske inte är den kompisen dem verkligen vill ha, men de ska iallafall veta att jag finns här och att jag litar på dem. Jag är inte den personen jag en gång var. Men jag behöver mina vänner minst lika mycket nu än vad jag behövde då. De betyder allt för mig - om jag förlorar dem, förlorar jag mig själv. Vem ska jag då komma till ? Vem ska jag då skratta och vara lycklig med ? De förgyller mina dagar. Dagarna blir som mina drömmar när jag umgås med dem. Jag vet att jag kan vara urjobbig och klängig och hängig, att dem vill springa ifrån mig när jag vill vara med dem. Men jag hoppas att de vet att de kan komma till mig och säga det istället för att springa ifrån mig. Då kan jag bara umgås med mina andra kompisar. Det känns så skönt att kunna luta sig mot flera axlar när man mår sämst. Det kunde jag inte för två-tre år sedan. Då fick jag ta emot all skit de gav mig. Det jag ville ha sagt är - jag älskar mina vänner. Allihopa, lika mycket. Jag finns inte utan er. Bokstavligt talat.

Fick just en ganska "dålig" kommentar av en anonym person.

Det första jag vill ha sagt är: Varför kan man inte stå för sina åsikter ? Våga skriva ett namn, oavsett om det inte är sitt riktiga namn istället för att ha "Anonym" det är så fegt tycker jag! Ha åtminstonde URL med (hemsida) eller e-mail, som ändå inte syns vid kommentarerna. Kommentaren innebar att det var "ocoolt", som jag uppfattar det, att skriva att man har ont i magen. Snälla. Som om man inte har hört Kissies gnabb etc. Det här är min blogg och ingen kommer få ta över den. Då menar jag: Jag skriver vad jag vill, så länge det inte är kränkande eller rasistiskt. Om man inte tycker om den så bryr jag mig faktiskt inte. Jag tvingar er inte att tycka om bloggen. Här skriver jag av mig - känslor, tankar, vardagar, lite vad som helst. Jag skapade en blogg för att ha någonstans att skriva. Och jag drömmer inte om att bli en stor bloggerska, visst det skulle bli en kul grej - men det är inte något jag drömmer om. Det jag ville ha sagt är att: Det här är min blogg och jag skriver vad jag känner för. Låt mig skriva om mina problem och bekymmer, det är fortfarande min blogg.

Tack.

2009 har varit ett underbart år! Har dock inte fått nya vänner (som många ser såhär: Om man får mer vänner får man mer status.. blablabla), men jag har kommit i bättre kontakt i de vänner som jag har. Är otroligt nöjd!

Från januari till slutet av feburari var jag den "udda", men det gick över från början av mars då jag började läsa Twilightböckerna. I april så var jag nog som lyckligast i skolan eftersom att jag kom över Johan Palm-skiten och skapade ett nytt beroende, Twilight. Därifrån till juni var det äntligen sommarlov. Det sommarlovet jag hade längtat till! Sommarlovet var fantastiskt skönt. Jag stekte, solade och badade med kompisar, som är det bästa jag vet på sommaren. Faster och kusinen från Irland kom över och det var jättekul. Michael Jackson dog, så jag såg på ceremonin och en och en annan tår föll ner. Sommarlovet var en tid att minnas! I september kom jag ännu mer i kontakt med mina vänner. Jag försökte öppna mig och vara mer social. November fyllde jag år. Det var en ganska sur födelsedag eftersom att vissa klasskompisar gav mig ingen respekt. Men mot kvällen blev det bra. Fick då min mobil (som fungerar nu, yaay!). Gick även på New Moon med Frida, som var verkligen en dag att minnas. Vi två grät, skakade, var peppade på biografen och för. 23 November is tha shiat! December, som är denna månad, blev en sjukt bra månad. Jag är väldigt nöjd över att jag återupptog kontakten med tjejerna som jag nästan tappade med. Återupptar ett steg högre kontakten med Linnea. Julafton var helt underbart, tackar och bockar för alla paket och vilken kväll det blev!

Jag älskade det här året, och kommer nog drömma mig bort för att minnas alla stunder. Man får hoppas på att 2010 blir lika bra och hoppas på att ingen kommenterar om att jorden går under, för det kommer den säkerligen inte att göra heller. Säger som Zenobia: År 2013 ska jag se på 2012 och bara skratta :) Men man måste tro på hysterin litegrann för att vara beredd på att det kan hända.

Nyårslöfterna i år blir: Satsa ännu mera i skolan, sitta vid datorn mindre (men kommer självklart vara uppdaterad iallafall) och satsa på bloggen. De nyårslöfterna håller jag. Blir nog mycket enklare än godisförbudet förra året som sprack ;)

Gott nytt år!

The Fray - Look after you

Låten får mig att minnas de perfekta och de sämsta stunderna jag har haft under min barndom. De första som slår mig i tanken är nog när mina föräldrar skildes. Jag, Tommy och Rasmus var uppe på övervåningen och stod vid trappen när mamma och pappa bråkade. Jag kan minnas hur förvirrad jag var och började gråta. Tommy strök mina axlar och stöttade mig. Det andra som slår mig är mammas pojkvänner som hon har haft under åren. Många av dem har varit jäkligt irriterande och för påfrestande. Mammas ex sa: "Jävla 08:or", till mig och Rasmus varje gång vi kom och hälsade på. Jävla 011, säger jag till honom! Mamma har alltid valt fel killar, tycker jag. Antingen är de jobbiga, irriterande, påfrestande eller helt enkelt pervers. Och detta påverkar mig och henne. Hon vet att jag inte kommer över när hon har sin pojkvän hemma hos sig, och så kommer det alltid vara. Noll, nada att jag kommer ner.

De bästa stunderna var nog min första kärlek vid 8-års ålder. Jag var helt besatt i killen! Jag kunde inte sluta tänka på honom. Men det blev ändå ingenting av det, eftersom att jag var feg. Dessutom kände han inte samma sak som jag kände för honom. Det andra är nog när jag slutade 5:an. Jag kände lättnad att jag skulle byta klass efter all mobbing och byta skola från "världens sämsta" till "världens bästa". Eftersom att jag kom till en ny klass, så träffade jag nya klasskamrater. Det är dem som har lyft upp mig från botten i femman och jag kan inte säga något mer än att mina vänner därifrån är nog dem underbaraste jag har träffat. De får mig att vakna upp på morgonen och känna att det blir en toppendag!