Isabelle C

Då var det rivet. Mitt itu. Kortet som skulle vara till honom, men ångesten sköljde över mig och att jag inte visste vad som var rätt och fel. Det är ändå ingen mening att ge det till honom. Liksom.. "Åh, ett kort från Isabelle.. hahahahaha!", det är det jag kommer höra. Nej, jag orkar inte. Jag orkar inte ödsla en sådan tid på en kille jag aldrig kommer få. Men varför är jag så desperat ? Jag har varit fullkomligt förälskad i honom sedan fjärde klass och jag gör ingenting åt saken! Jag har aldrig haft en pojkvän, och efter jag rev av kortet tvivlar jag på att skaffa en. Jag minns i fjärde klass på ett skoldisco - mina kompisar blev bjudna på en dans förutom jag (okej, dem som inte ville dansa, dansade inte heller - men ni fattar.) Och det gör mig så irriterad. Visst, jag var inte den gladaste personen. Jag mådde dåligt av de kränkade orden de gav mig. Jag mådde dåligt av utfrysheten, jag mådde dåligt av mobbningen. Men ändå.. jag var svartsjuk, för jag minns när - nej, ingen idé att skriva. Jag pallar inte. Jag vill försöka glömma bort honom och leva vidare, men det går inte. Valentine´s day på söndag (eller som många kallar det: Alla hjärtans dag) - roooligt.. Förra året var jag också ensam på Alla hjärtans dag, men jag kände mig inte lika lidande, om vi säger så. I år så sjunker hoppet ner för honom. But it doesn't matter, eller något.


.. Hejdå