Isabelle C

Lifehouse - Everything


Den låten påminner mig om morsan. Nu är jag jävligt ledsen, mamma.. men nu måste jag släppa ut det här. Jag måste kunna lätta på saker och ting, och det kan jag inte om jag har detta kvar i hjärtat. Men - den låten påminner mig om hur jobbigt jag har haft det. Det finns så himla många låtar som dem hemska minnerna att vakna till liv igen och jag kan inte hålla tårarna. Klumpen blir fastlimmad i halsen och hjärtat gör ont. Speciellt den här låten får mig att minnas när mamma och pappa bodde tillsammans. De bråkade och jag minns hur jäkla ledsen jag var. Men jag ångrar inte att de skiljdes, om de inte gjorde det - skulle jag inte vara den jag är idag. Anyway.. jag minns när dem skulle bestämma vilka barn som skulle bo hos vem (Tommy, jag och Rasmus). Jag minns hur mamma och pappa drog mig i armarna, men de beslutade sig för att jag och Rasmus skulle bo hos pappa. Låten får mig också att minnas nutiden. Sedan problemen sköljde över mamma och Tommy, så har jag varit så deprimerad. Jag har känt så mycket sorg för Tommy, konstigt nog inte för mamma. Men hon säger ju att allting är okej. Hon bor hos pojkvännen och Tommy hos sin kompis. När ska Tommy få sin lägenhet om han inte har pengarna ? Allting är inte okej. Ingenting är okej längre. Det bästa är att - jag vill bara vara med pappa. Jag vill bo hos honom hela tiden och vara vid hans sida. Jag vill inte åka ner till henne. Jag vet inte varför men det känns som om det vore en dålig idé. Jag vill vara här, här jag trivs bäst. Här jag är som lyckligast. Här jag har mina vänner. Jag tvekar starkt på att åka till henne.

Jag hatar när dessa minnen dyker upp. De kommer alltid vara bakom ryggen på mig och jag kommer alltid bära på dem. Och ibland kan jag bara bryta ihop. Det började sedan dagis, årskurs 3 var jag tvungen att gå till en kurator för att snacka om morsan och allting som hade skett, men det hjälpte inte. Under skolgången blev jag fortfarande lika retad. "They liked to hear my scream. Scream of pain", ungefär så kändes det. Årskurs 4 var jag nog som olyckligast. De fortsatte reta mig - allt mycket mer. Jag tror att det var då jag hotade med kniv och hela klassen blev rädd för mig. När jag märkte det rymde jag från skolan. Skolan var helvetes plats för mig. Jag kände att man var tvungen att gå upp på morgonen för att möta döden. Och det som är så lågt - är att några gånger i månaden brukar några säga "Kommer du ihåg när du hotade med kniven ?", yeah right.. som om det läker mitt hjärta bättre. Man förstår väl själv att man inte ska ta upp om en sådan dålig sak. De verkade inte förstå heller hur jäkla sårad jag var. Jag var hatad och sårad på den tiden. Jag uppskattar mina vänner som fan att de orkar stå ut med mig. Jag vet att jag kanske inte är den kompisen dem verkligen vill ha, men de ska iallafall veta att jag finns här och att jag litar på dem. Jag är inte den personen jag en gång var. Men jag behöver mina vänner minst lika mycket nu än vad jag behövde då. De betyder allt för mig - om jag förlorar dem, förlorar jag mig själv. Vem ska jag då komma till ? Vem ska jag då skratta och vara lycklig med ? De förgyller mina dagar. Dagarna blir som mina drömmar när jag umgås med dem. Jag vet att jag kan vara urjobbig och klängig och hängig, att dem vill springa ifrån mig när jag vill vara med dem. Men jag hoppas att de vet att de kan komma till mig och säga det istället för att springa ifrån mig. Då kan jag bara umgås med mina andra kompisar. Det känns så skönt att kunna luta sig mot flera axlar när man mår sämst. Det kunde jag inte för två-tre år sedan. Då fick jag ta emot all skit de gav mig. Det jag ville ha sagt är - jag älskar mina vänner. Allihopa, lika mycket. Jag finns inte utan er. Bokstavligt talat.