Isabelle C

Declan tog mina ord ur munnen på mig. Låten säger allt jag vill ha sagt. Det har gått månader, men jag kan inte glömma dig. Men jag har bestämt mig nu: jag släpper taget. Jag vill inte kämpa för något jag inte kan kämpa för.

Vet ni vad jag är trött på ? Jag är trött på många som tror att nej är ett ja. Det är så himla typiskt. Särskilt om man följer med sin kompis för att han/hon måste röka eller om man är på fest. Då ska alltid den här repliken komma: "Vill du ta ett bloss ?" eller "Vill du smaka ?". Vi säger nej, men de fortsätter att fråga. Tjatar. De vill få en att börja dricka eller röka, för att de vill ha fler sådana kompisar. Det är så de fungerar. Detta händer mest hos ungdomar - och vad kallas det här när man inte kan säga ifrån, man är för naiv och svag, och råkar ta ett bloss eller ett glas ? Grupptryck.

Grupptryck har jag varit med många gånger. Jag har varit för svag för att säga ifrån, för att jag vågade inte vara annorlunda. Jag ville alltid vara som alla andra - sträva vid deras spår, samma kläder, samma attityd.. Jag kan säga er: Det var extremt jobbigt. Fall aldrig för grupptryck, stå för dig själv istället och säg ifrån. Våga inte att vika dig! Du får inte säga nej, och personen fortsätter tjata, och du säger ja - det är klantigt. Tacka aldrig ja för ett bloss. Tacka aldrig ett ja för ett glas med alkohol. Inte när du är under 18!

Jag tror på att du kan. Tro på dig själv också. Fall inte för det här grupptrycket. Börja inte röka, börja inte dricka. Inte när du är under 18 år.

Taylor Swift - Tied togheter with a smile

Här är låten som stärker självkänslan! Många i dagens samhälle tycker att dem är fula och de jämför sig själva med andra. De tycker att andra är mycket snyggare än en själv. Men för er som känner så: lyssna till den här låten och texten. Du är vacker som du är och du är unik. Jämför dig aldrig med någon annan. Alla är vackra på sina sätt. Lyssna till låten.. ♥

Lyrics
Seems the only one who doesn't see your beauty
Is the face in the mirror looking back at you
You walk around here thinking you're not pretty
But that's not true, cause I know you...

Hold on, baby, you're losing it
The water's high, you're jumping into it
And letting go...and no one knows
You cry, but you don't tell anyone
That you might not be the golden
And you're tied together with a smile
But you're coming undone

I guess it's true that love was all you wanted
Cause you're giving it away like it's extra change
Hoping it will end up in his pocket
But he leaves you out like a penny in the rain
Oh, cause it's not his price to pay
Not his price to pay...

Hold on, baby, you're losing it
The water's high, you're jumping into it
And letting go...and no one knows
You cry, but you don't tell anyone
That you might not be the golden
And you're tied together with a smile
But you're coming undone

You're tied together with a smile
But you're coming undone...oh
Goodbye, baby
Goodbye, baby
With a smile, baby, baby

Jag bläddrade just igenom en bok jag hittade, som min mamma och min pappa läste för mig när jag var liten - Barnens djur, heter den. Handlar om lite småfakta om olika djur och så. Jag minns att jag älskade den boken. Hittade även en annan bok med massa visor och gåtor. Den läste pappa mest för mig och jag tyckte den var rolig. Jag tycker om att bläddra igenom olika saker från man var en liten bebis. Jag tycker om att minnas tillbaka till den tiden. Kunde leka varje dag och vara glad - slippa känna dessa blickar att man är dum i huvudet. Livet lekte..

Det här kom upp i tankarna på mig. När mamma sjöng Imse Vimse Spindel för mig och vi gjorde den slags fingerdansen. Och det får mig vilja träffa min mamma lite oftare än vad jag gör. Jag saknar henne otroligt mycket. Saknar att jag kan prata med henne, skratta med henne, krama henne - precis som jag kan göra med min pappa. Åh, jag saknar mammas kramar. Det är inte lätt att vara ett skiljsmässobarn. Det är inte lätt att vara i den sitsen jag är just nu. Jag vill att allting ska bli som förr igen - träffa min mamma lite oftare. Jag saknar tillochmed stället där hon bor. Jag vill inte gråta - men det som jag vill ha sagt är;

Jag älskar dig, mamma. Jag menar det. Jag kanske inte är det bästa dottern i världen, men jag älskar dig ändå. Lika mycket som jag älskar pappa.. ♥

Funderat starkt på framtiden. Jag ville leva ett rikt liv när jag blir äldre. Ha tillräckligt med pengar och slipper jobba. Bo i USA, ha både strandhus längs kusten vid Los Angeles och en stor villa vid Beverly Hills. Shoppa. Men så har jag tänkt efter - vill jag vara rik ? Det är självklart att jag vill bo i USA när jag blir äldre, men Sverige är trots allt mitt hemland. Jag vill inte lämna mina nära och kära medan jag bor i ett rikt hem. Jag tänker nog bo här - fast inte i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Jag håller mig till norra delen av Sverige. Jag vill bo som en riktig Svensson. Två föräldrar och två barn med en hund och en katt. Bo i en villa, antingen gul, vit eller röd. Köttbullar och makaroner varje dag. Haha.. inte då. Men om det ändå vore så.

Det jag vill komma till är att jag vill inte dö rik. Jag vill dö lycklig, kunna ha tillräckligt med pengar för att bo med två barn och en man, och djuren förstås. Bo i mitt hemland, jag hör hemma här. Jag vill inte flytta till ett annat land där ingen av mina släktingar bor. Ryser bara vid tanken. Jag ser fram emot framtiden, då jag blir vuxen - fast samtidigt inte. Men det blir ändå ganska spännande med ansvar, kunna ha en familj och leva som en riktig familj. Carlsson blir nya Svensson.

Jag har funderat på det här ett tag. Här hos mig: liksom, här jag bor, så tjafsar man .. lala. Och om någon säger "Du är dum i huvudet.", så försvarar man sig "Din mamma är dum i huvudet" och så säger man något värre tillbaka om den andres mamma. Händer det hos er också ? Jag tycker det är ganska.. respektlöst. Och samma sak med "Jag lovar på mammas död". Varför mamma, mamma, mamma ? Så jäkla respektlöst! Det är ju din förälder! Hon födde dig och hon uppfostrar dig, så varför ska man alltid dra in mamma i era tjafs ? Visa uppmuntran. Hon är ju din mamma! Lägg av med det ni gör - för ni visar ingen respekt till varandra om ni ska säga att era morsor är dumma i huvudet. "Din mamma är en hora" har jag hört flertal gånger, fan.. lägg av! Om någon skulle säga så till mig om min mamma, jag skulle slå en höger och en hård vänster! Väx upp, för fan och inse någonting!

Vem skulle jag vara utan er ? Om ni inte skulle ställa upp för mig som ni har gjort så skulle jag inte vara vid liv. Ni får mig att lita på er starkt och jag kan aldrig tvivla på er. Ni kommer aldrig lämna mig, eller hur ? Ni har stått ut med mig, ni har varit med mig när jag har haft det som tuffast, ni tar emot mig när jag faller; och jag uppskattar det enormt mycket. Ni är dem bästa vännerna man kan ha. Ni är dom jag lever för. Mitt hjärta tillhör er. Tack för allt, ni alla är speciella. Allihopa har något i sig som jag älskar. Jag ser upp till er. Jag går upp på morgonen för er skull, och för min dags skull; för att den ska bli lika amazing som alla andra dagar. Jag finner inga ord. Jag älskar er så mycket och jag tackar er alla för att ni finns. Ni är änglar, send from above. Gud gav mig världens bästa vänner!


Jag skulle aldrig vara den jag är idag, om jag inte hade er!

Jag älskar livet. Jag älskar mitt liv. Jag älskar mina nära och kära. Jag älskar mig själv. Jag kommer aldrig ge upp. Det här är mitt liv och jag lever min dröm.

Låten: Lorentz & M.Sakarias - Lever min dröm


Liten skit ska bli en stor!

Har tänkt på en sak, nu när jag inte kan somna om. Jag minns när jag var liten då jag alltid kikade in i pappas rum och sa "Pappa, jag kan inte sova". Så sa han hela tiden att det inte finns något att oroa sig för, och jag la mig brevid honom. Jag kan känna mig så säker med min pappa. Jag kan känna att det inte finns något att oroa sig över och att det inte finns något som kan knäcka mig. Pappa har alltid funnits där för mig hela tiden. När jag går ensam är han bakom mig och tar emot mig om jag faller. Min pappa är som en stadig klippa. Jag kan alltid prata med honom om mina tjejproblem, killar och allting annat. Jag ser på honom att han lyssnar. När jag mår dåligt, hjälper han mig. Min pappa är verkligen osjälvisk. Han tänker på andra och även sig själv. Och det gör honom den bästa pappan i världen! Jag älskar dig, pappa. Tack för att du finns!

Gammal låt som jag älskar. Beskriver vänskapen mellan mig och Jannie. Saknar henne som bara den. Det var ett tag sedan det var vi och allting blev lite svårare när hon flyttade. Men du, gumman - jag släpper aldrig taget. Du kommer alltid vara min. Du kommer alltid vara en av mina bästavänner. Du har stått vid min sida sedan barnsben och du har aldrig lämnat mig. Jag ser upp till dig och du är den starkaste personen jag känner. Jag älskar dig, bästavän och åsna (hihi). Jag finns här. Lyssna på låten och ta för dig.


I love you

I fredags kollade någon in min blogg på datorn. Så nu vet nog hela min klass att jag har blogg. De kommenterar som bara den, över det videoklippet om askmolnet. De ger mig väldigt sarkastiska kommentarer. Så säger han som checkade in min blogg att man ska söka på min blogg, på både youtube och blogg.se. Jag gillar det inte alls. Visst, jag får fler besökare men ju mer besök jag får av dem, desto mer sarkastiska kommentarer får jag.

Det verkar som om min blogg har ryktats på skolan. För idag kom någon gangsta fram till mig och sa: "Åh, vad tycker du om askmolnet då ?". Jag var så -> <- nära på att jag skulle slå till honom. Varför ska man ta askmolnet som exempel ? Jag sa mina åsikter, for god sake! Får man inte uttrycka sina åsikter ? Nej, inte för dem som går på min skola. Jag blir så jäkla förbannad. Jag var så förbannad att jag tog bort videoinlägget, men jag vet inte hur många från min skola som har sett det. Idag tvivlade jag på ifall jag ville ha kvar bloggen. Jag vill inte få dem här kommentarerna, jag orkar inte att min skola kikar in på min blogg.

Men jag vill inte förstås svika er läsare. Jag vill inte kasta bort 6 månaders bloggning. Jag ska se till att de slutar - bara göra någonting. Jag ska inte ta åt mig, men tyvärr gör jag det. Jag orkar inte att de ska hålla på och kommentera allting. Om de vill hålla sig mera uppdaterad av min blogg och vill kommentera mera fast vettigare, klicka på bloglovin' knappen! Jag bli så jäkla förbannad. Nästa person som säger någonting om min åsikt för askmolnshysterin, jag håller min hand på mitt hjärta - jag ger den en rak höger. Så ska jag se till att den personen aldrig någonsin ger mig en kommentar av videoklippet. I'm sure they will get over it. Ingen tycker om att se mig arg..

Har ni tänkt på en sak ? Nu börjar mänskligheten bli allt ytligare. Ytligare för allting - kläder till mobilabbonemang. Jag vet att hata är ett starkt ord, men jag verkligen hatar ytliga människor. De tror att inte det finns något innanför skalet. De dömmer, dömmer och dömmer. Vart vill de komma nästa gång ? De kan hitta på vad som helst. Jag har blivit dömd för saker några gånger sedan förra veckan. Bl.a mitt mobilabbonemang. "Varför har du inte comviq ?", sa en med en väldigt sarkastisk tonart. Vad fan ? Så länge det går att ringa! Med mitt mobilabbonemang kan jag ringa till alla nät förutom 3 och Telenor för lågt pris. Så vad spelar det för roll om jag ska ha comviq eller inte ? Jag kan nå mina kompisar och föräldrar iallafall. Sen var det en gång - mitt beteende att vara jag. Visst, jag kan vara crazy men jag är bara mig själv. Jag kommer aldrig leka någon annan än mig själv. Om man inte gillar mitt beteende gillar man inte mig. Jag kan vara rolig, tråkig, crazy, ledsen.. allt. It's just me, accept me or don't.

Ytliga människor för mig är falska människor. De ser bara på utsidan och inte insidan. De vill inte lära känna personen utan om personen är ful är personen töntig etc. Sjukt. Jag vill inte ge min respekt till ytliga människor - för jag får ingenting tillbaka.

Jag älskar dig, farfar. Du är världens bästa farfar. Allting kommer gå bra, du kommer att må bra igen. Du är bäst, farfar och jag litar på dig. Jag finns här för dig, alltid. Vi alla finns här för dig. Du har mitt stöd och jag kommer inte ta tillbaka det. Jag ska se till så att jag, pappa och min bror kommer över snart. Du är fortfarande bäst. I love you!

Gammal bakgrundsbild jag hade på datorn - höh..

Åh, jag minns det här som om det hände igår. Det var för ett år sen jag älskade, då menar jag avgudade Johan Palm. Han var ju med i Idol. Jag var så desperat efter honom att jag kopierade ut bilder på honom och placerade dem överallt i mitt rum. Jag grät någongång för honom, så löjlig som jag är. Gråter alltid för dem kändisar jag avgudar, det var inte länge sedan jag grät för Jackson Rathbone. Men iallafall, back on the track. Min pappa och min brorsa tyckte att jag var jättelöjlig, hur kunde jag älska Johan ? Tyckte att han sjöng bra under sitt målbrott ? Näe, nu kan jag säga att han inte sjöng bra under sitt målbrott. Folk kollade snett på mig efter ett tag. Tyckte att jag var konstig och udda. Vissa sa även vad de tyckte om mig och Johan. Då blev jag ledsen och grät när jag kom hem. Allting kändes så sjukt. Bara för att jag tyckte om Johan (okej, dyrkade), ville knappast ingen umgås med mig. Som om de skämdes över mig. Det tog ett tag då jag bestämde mig att inte tycka om honom längre. Det var svårt att komma över det. Jag gjorde det för att få tillbaka mina vänner - för att de lämnade mig.

Idag kan jag säga att han inte är den bästa artisten. Men nu när han har gått förbi målbrottet låter han helt okej. Jag kan lyssna på Emma-Lee och digga den. Det jag vill säga till er - ändra inte på er musiksmak för era kompisars skull. Visst, det här var mitt val och jag ville inte lyssna på honom längre. Men era kompisar måste acceptera er för den ni är. Ni ska få lyssna på vilken musik som helst, eller hur ?

- arrangerad bild till inlägget..

Alltså - jag vet inte vart jag ska börja när jag ska beskriva mina tankar om mobbning. Det lägsta du kan göra mot en person, det är att mobbas. Om man har börjat en gång mot en person tar det månader att sluta! Jag blev mobbad mellan årskurs tre och fyra. Jag var väldigt envis och jag skapade bråk av mina misstag, till slut var det ett helt gäng mot mig. Jag kom hem varje dag med tårar i ögonen. Jag ville inte gå till skolan, aldrig.. Jag var rädd att jag skulle bli slagen igen och jag var rädd att jag skulle skapa nya konsekvenser. Så jag vet hur det känns att vara den utsatte.

Mobbning är fegt. Bara det lilla bråket mellan två personer samlar den ena på sig ett helt gäng som ska vara mot den andra. Man känner sig besegrad och man vill bara försvinna. Paniken stiger. Den man bråkade med från första början blir "flockledaren" och resten av gänget är som robotar. Flockledaren säger åt vad dem andra ska göra, Ex. "Slå henne/honom..", om inte flockledaren själv gör det. Robotarna ska hålla med exakt alltihop vad flockledaren säger, annars är man emot dem också. Det är så jäkla sjukt. Att man vill skapa gäng och vara mot en person! Att man är tvungen att hata en person för att vara med i det här gänget för att kunna vara tuff. Jag kan säga er, mobbning är inte tufft. Det är det fegaste man kan göra. En mobbare imponeras inte. Imponerar inte mig iallafall.

Vissa som mobbas mår själva dåligt och vill spilla ut sin ilska på andra, för att dem ska känna efter hur det känns. Och det är synd att det är så. Jag önskar att det inte skulle vara så. Jag förstår att mobbare har det dåligt. Det kanske är någonting hemma, att de är arga på sina föräldrar. Någon nära kanske är sjuk ? Då menar jag inte förskyld, utan cancer etc. Jag förstår. Jag önskar att det inte fanns mobbning: att det bara fanns respekt. Folk ska hanteras med respekt. Man ska aldrig se ner på någon som en fiende. Om man bråkar - lös det. Prata med rätt språk och ta det lugnt. Låt det inte gå för långt att man slåss för våld löser ingenting. Våld föder bara mera våld.

Jag vill så gärna dela med mig av mina framtidsplaner för er. Dröm för dröm och hur jag kan uppnå det. Framtiden fruktar jag över eftersom att man vet aldrig vad som händer. 2012-snacket tror jag inte på, men tänk om det händer ? Dock tvivlar jag starkt och är inte rädd alls. Det jag är rädd över är att jag inte kommer tygla ekonomin om jag köper/hyr ett hus. När jag får bo ensam. Jag är rädd över att jag inte kommer tygla alla räkningar, för att matte är min svagaste sida. Men jag vet att jag kommer klara det. "Allt jag vill, det kan jag" har pappa sagt till mig, och nu får jag tro på det.

♥ Bli en framgångsrik författare - jag ska plugga hårt i skolan och fortsätta som jag gör. Extra koncentrerad på engelska, svenska och So-lektionerna.

♥ Bo i USA - forska mera om USA och språket. Även hur de räknar dollar och cent, har ingen aning! Sen kan jag nog kamma hem ett hus/lägenhet i USA!

♥ Gifta mig lycklig - funderar på om det ska vara en svensk eller amerikan. Jag faller handlöst för amerikaner, så snygga! (Oops.. in på utseende, men det är det första jag intrycker hos en kille).

♥ Göra filmer av mina böcker - jag vill göra precis som J.K Rowling och Stephanie Meyer har gjort, filmer till sina böcker. Det måste nästan vara drömmen hos en författare. Då ska jag utveckla mina kunskaper ytterligare.


Oho, suddigt!

Jag har tänkt noga på hur mitt självförtroende har förändrats. Det är så annorlunda nu så att jag inte finner ord! Från årskurs 1-5 hade jag ett väldigt dåligt självförtroende. Jag kände mig dålig på något sätt, ful, ouppmärksam och jag ville vara en i mängden. Jag försökte gång på gång, för att göra min pappa nöjd, stärka min självkänsla. Men samma dag som jag gjorde det sänktes den. Jag och självkänslan var inga vänner. Vi kunde inte samarbeta. Det ledde till konsekvenser som bråk och misstag. Jag var en riktig liten krigare när jag var liten. Jag ville alltid ha rätt, jag älskade att ha rätt men ingen tyckte samma saker som mig. Det ledde till meningslösa bråk som varade i evigheter. När man lyckades bli vänner blev allt bara värre efteråt. Om jag blev ovän med någon blev jag ovän med allihopa. Jag var oftast ensam och annorlunda.

Men en dag ville jag förändras. Jag tänkte: Nu är det nog, nu tänker jag ta saker i egna händer! Pappa ska inte göra allting. Så gjorde jag det. Pappa fanns alltid bakom mig ifall jag skulle misslyckas. För att öva in mitt självförtroende ställde jag mig framför spegeln varje morgon och sa minst 5 saker som var bra med mig. Det kunde vara från utseende till beteende. Jag försökte vara trevlig med allihopa och jag försökte vara omtyckt med andra. Men några fall och misslyckande så gav jag inte upp. Och det har lett till den jag är idag. En glad tjej, med en självkänsla som är på topp och jag bryr mig inte vad andra tycker. De får tycka vad de tycker, men jag är jag och jag kommer inte förändras för någon. Jag älskar mig själv. Jag är stolt över att jag har lyckats från botten till toppen!

Min bästa sommar var defenitivt sommaren 08. Jag har mest minnen därifrån. Det första som kommer upp är när min faster och kusin kom över. Vi åkte Birka Paradise 23 juni till den 24e och allting var helt perfekt. På båten dansade jag och min fasters kompis på dansgolvet .. gud, jag bara blickar tillbaka. Det var också den sommaren jag åt min första Ben&Jerry glass - Chocolate Fudge Brownie. Jag minns även när det var "Isabelle, Malin & Linnea", vi var liksom.. ett. Vi bråkade ofta men vi blev alltid vänner igen. Jag minns när vi umgicks med flera andra på en sommarkväll och jag njuter av att blicka tillbaka till detta. Varm sommarkväll och jag hade t-shirt på mig. Vi hoppade studsmatta och hade hur jäkla kul som helst. När jag tänker tillbaka på detta tänker jag på hur lycklig jag var: som en fem-åring.

Vad mer hände under den sommaren ? Jo, alla picknickar i parken. Jag, Malin och Linnea hade väldigt ofta picknickar och satte oss i parken och lyssnade på musik. Vi dunkade bl.a Anton och Affe - Sommaren är här. Vi solade också och pratade. Tyvärr blev det inte så förra årets sommar, vi har alltid haft pickningar tillsammans. 06, 07, 08 - vi skippade 09. Oj, jag minns så mycket när Linnea åkte till Öland. Åh, jag saknade henne så mycket (vilket jag gör varje år) - och jag kände mig så.. nästan ensam. Man känner sig så öppen när man umgås med henne för att.. hon är så himla rolig! Med det tänker jag på då vi tältade utanför Malins hus. När vi grillade marschmallows. Och det här är helt onödigt att komma ihåg men det är så lustigt att jag fortfarande minns det: När vi grillade marschmallows så kom våran klasskompis och sa "Kan ni inte ge en till mig ?", och tiggde och bad. Haha.. glömmer det aldrig!

Sommaren 08 kommer vara en sommar jag kommer ha närmast hjärtat. En oförglömlig sommar som jag önskar att jag kunde leva den igen. Jag älskar alla minnen jag har därifrån.